Skräcken för Snörvel och sniff

Idag har jag kollat på Harry Potter - med dåligt ljud. Jag gillar inte ens filmerna (även om jag är besatt av böckerna). Varför gör jag det då? Svaret är självklart, jag är förkyld. Då finns det inget man hellre gör än drar iväg täcket till soffan, kryper ner och bara degar. Ibland måste man ju pausa för att äta upp sig lite om man tröttnar på att titta.

Tillståndet jag befinner mig i då jag gör detta är det vi har en stor begänhet att undvika helhjärtat. Råkar jag snörvla lite för högt är det inte lång tid innan frågan "är du förkyld?" dyker upp. Troligen mindre än en sekund. "Ja, jo litegrann kanske". Och det är då man ser den. Skräcken som speglas i ögonen. Man ser tanken "Åh nej, jag kan bli smittad".

Ja, det kan man säkert. Men förkylning går inte att undvika. Den förföjer och jagar oss och lurar bakom varje hörn. Ibland slår den till och då får man snörvla i några dagar. Det är inte makalöst roligt, men ska man isolera sig i skräck för att sprida minsta bacill?

Visst kan vi göra det. Jag tror i och för sig inte att någon blir gladare av det. Då de flesta alltid bär på en lite förkylningsbacill får vi nog leva med att det är ödelagt oss att snörvla lite då och då. Det är ett ilandsproblem som så många andra, och lite snörvel känns som ett helt okej pris för lite härligt umgänge.

Jag vill betala, och det nu!

Snabbt in på närmaste ica, ta med en banan och lite nötter för att snabbt dämpa hungern, för att sedan betala och springa ut och fortsätta njuta av stadsluften. Ack, om det ändå vore så enkelt... På vägen kommer tyvärr det stora dilemmat, ilandets ilandsproblem, nämligen kön. Jag ser fyra öppna kassor, köerna är ungefär lika långa, så vilken ska jag välja?

Det första och enklaste knepet, kolla in kassörskan. Jag ser blicken, är det någon som förstår när man har bråttom och vars viktigaste arbetsregel är att det ska gå snabbt, eller är det en som lugnt vill hjälpa kunderna? Någon hjälp behöver jag inte så med blicken redo spanar jag in vilka som verkar mest stressade, mest villiga att få slut på den oändliga kön.

Då ser jag henne. En pigg, ung tjej som är lite lätt irreterad över alla människor som bara väntar på att bli servade, strålande! Men nej, vad skådar mitt öga om inte en gammal, rar dam med all tid i världen som är redo att rensa ut mynten ur plånboken? Bakom henne står dessutom en barnfamilj redo att tömma spargrisen. Förödande! Det kan jag inte riskera. Bäst att leta vidare.

När jag till slut har lyckats hitta kön för dagen, den kö som vållar mig minst stress och som ger mig mer tid till annat, då kan jag ibland inbilla mig att det är lugnt. Men tji får jag! Det värsta som kan hända kan ju slå in även för mig. Den hemska situationen då man nästan är framme vid kassan och så uppstår ett problem som måste lösas. Någon har en reklammation, hittar inte sin vara eller är bara allmänt i vägen för mig med mitt realistiska tidsperspektiv och viktigheter som bara måste fixas. Jag står i fel kö! Det får inte hända. Stressen hopar sig när jag ser hur kön bredvid flyter på och min egen står still. Jag har valt fel och ställs därmed inför ett nytt val. Ska jag byta kö, eller kommer min alldeles strax börja röra på sig och den andra fastna?

Har du kommit till denna situation gäller det att tänka snabbt. Om du väntar för länge har du slösat bort din tid i den långsamma kön och du har missat flera chanser i den snabba. Det blir inte längre värt att uppdatera till det senaste och snabbaste, det vill säga kön bredvid. Då börjar åter igen processen där man ska sålla. Det är viktigt att inte missa om det står någon mysig dam som ska använda ica-kortet första gången och inte vet hur man gör. Då kan du fastna i nästa kö, du måste hela tiden vara vaken för att inte missa de som hämmar alla dina viktigheter.

Under mina analyser känner jag mig som stjärnan på icas golv. Jag flyger fram med mitt super-ica-öga och gör en fiffig analys av varje enskild kömedlem och min super-ica-uträknare kan snabbt komma fram till vilken kö jag ska ställa mig i. Jag är då helt omedveten om att alla andra försöker med samma finurliga beräkning. Efter några utfrågningar har jag tyvärr upptäckt att jag inte har det enda super-ica-ögat i världen utan bara innehar ett av få. De andra är utspridda på större delen av Sveriges befolkning och sträcker sig troligen längre därtill

Det måste ju betyda att även jag blir granskad i luppen där jag står och tror att jag är stjärnan som måste fram. De övriga är olika stora hinder och det gäller för mig att välja det minsta så jag kan komma ut i världen igen. När jag väl står i kassan har jag ju lyckats. Då har jag nått mitt mål och ingen kan längre hindra mig. Tänker jag då på hindren bakom mig? Givetvis inte. Då har jag nått mitt mål. Jag ska ut i världen igen. Jag är fri från köhelvetet!

Nanette byter koncept

Efter lång och inte väldigt trogen tjänst har jag bestämt mig för att byta koncept. I stället för att vara en politikblogg ska här bli en vardagsanalys i glad anda. Dessutom mycket mer frekvent.
Tack så länge!
//Nanette