Våra små solsken som skyms av molnen

Igår fick vi förnämnt besök. Frida J Metso var och pratade med oss. Det blev ett jobbigt ämne som alltför ofta glöms bort i den politiska debatten, nämligen sexuella övergrepp på barn.

10 % av alla barn i Sverige har upplevt våld i hemmet. 5 % gör det regelbundet. 3 % lider av post traumatiskt stressyndrom. Under 2005 anmäldes 1 201 fall av sexuellt tvång, utnyttjande m.m. mot barn under 15 år. Hur stort är mörkertalet? Förmodligen enormt. De barn som inte vågar prata om det är många.

Tänk dig en liten flicka, kanske 5 år gammal. Varje kväll kommer hennes far in och förgriper sig på henne. Det har blivit en del av hennes liv. Hur ska hon veta att det inte är normalt, att det han gör är fel? Det är hennes främsta manliga förebild, den pappa hon ändå alltid älskat. Hon vill ha kvar sin familj och bestämmer sig för att detta är en del av vardagen som hon får acceptera. Så har det ju trots allt varit så länge hon kan minnas...

Det här tror jag är en vanligare situation än vad många av oss, inklusive jag själv, skulle vilja tro. Man vill förklara bort det med att det bara är några få, riktigt sjuka, personer som gör sådant. Det är bara ett sätt att hålla det längre bort, att säga "det händer aldrig någon jag känner, alla jag känner verkar normala".

Människor måste bli uppmärksamma. Barnen kommer sällan komma fram själv. Vi måste finna dem och hjälpa dem. Låt inte dem ta besluten om vem som ska veta vad. Låt dem få hjälp innan det är för sent!

Vi får inte glömma bort människor bara för att de är små. Vi behöver dem lika mycket som de behöver oss.